Musik

MARK KNOPFLER

Hotel Ibis i Karlstad där vi bokat rum var ett rent medelklasshotell. Helt ok med tanke på att vi bara ämnade sova där. Efter en dusch, ett besök i vår medhavda minibar gick vi ut för att reka Karlstad. Receptionisten försäkrade att det skulle ta ungefär 20 minuter att promenera till Löfbergs Lila Arenan. För säkerhets skull hörde vi även med två grabbar ute på stortorget. De mätte oss och sa att det i alla fall skulle ta minst en halv timme...kanske borde vi ta buss 26 i stället? Ja, fast sa då den andre det är en vacker promenad utmed Klarälven...

...och det var det då sannerligen! Solen värmde och strålarna glittrade på vattnet, vackra villor utmed promenadstråket, trädgårdsarbete, lek, på parkbänkar satt en och annan och njöt med en öl i handen. I vanlig ordning gick jag och puffade på Mats, det gör jag alltid (balansrubbning) extra mycket om jag inte skärper mig och det hade jag sannerligen ingen lust med idag. Det var folkvandring till arenan man såg hur många förväntansfulla tummade på sina biljetter. En mallig vit liten pudel var ute och rastade sin matte och husse. Så var vi då framme och vi klockade på 40 minuter. Rätt långt ifrån de 20 som receptionisten sagt.

---

Roade mig en stund med att försöka uppskatta antalet besökare och fick det till att där måste vara mer än 5000 personer men mindre än 6ooo (läste på onsdagen i tidningen att där hade varit 5400). Hyfsat bra beräknat alltså!

Ljuset i den enorma arenan släcktes, strålkastarljusen riktades emot scenen, finstämda toner började ljuda ut emot publiken. Ännu fortsatte eftersläntarna välla in fördröjda kanske av den efterlängtade "sommarvärmen". In kom artisten med sitt följe och så följde ett par timmars absolut njutning. Tonerna letade sig bokstavligen ganska snart in i oss åhörare så till den grad att alla eventuella tankar blåstes bort. Musiken och vi var ett. Den berörde och var som balsam för själen.

Sannerligen konst av högsta klass. Man kunde se och känna hur publikhavet gungade i takt med musiken, hur många satt med trummande flinka fingrar emot sin kropp för att förstärka känslan. På något underligt vis var det som om tonerna fortplantade sig i oss alla och stannade kvar där tills allra sista tonen ebbade ut.

Det var då publikens applåder riktigt tog vid... ett försök att förlänga hålla kvar det magiska ögonblicket. Mark och hans musiker bjöd på hela fyra extra nummer. Det var som om vi alla hade lika roligt och svårt att sätta punkt.

BOB DYLAN i Köpenhamn 09 03 29

Utanför Arenan (kl. 19) ringlade kön med andra förväntansfulla ungdomar långt ner utmed gatan . Men, när insläppet började så gick det snabbt att komma in och för oss att ta plats. Kön fylldes på hela tiden och det var just detta som vi kunde sitta och studera under den närmsta timmen. Det skulle visa sig att Arenan i Köpenhamn svalde en massa människor. Och både Mats och jag älskar att sitta och kolla på hur lika och olika vi är. Det skulle visa sig att ett stort antal ansträngt sig med detaljer och konstfulla utstyrslar.

Det visade sig vara en inspirerad och efterlängtad Dylan som äntrade scenen. Den nu drygt 65-årige musikern kom att bjuda på sig själv under två timmar. Men vem var det? Avsaknaden av storbilds-tv fick oss att under lång stund undra. Var det kanske mannen helt klädd i svart med gitarren i högsta hugg? Efter en stund av skärpt blick och uppmärksamhet, som kändes som ett pedagogiskt trick konstaterade vi, att det i stället måste vara mannen vid keyboardet som hade vita kläder (inklusive vit hatt).

Det roliga är att han spelar sina låtar ibland på gränsen till oigenkännlighet. Efter 40 år gör han dem till något nytt. Dylan markerar att han vill förnya sig. Generellt kan man säga att låtarna var långa med instrumentella inslag förutom gitarr, munspel och keyboard… kul inslag som fiol och kontrabas. Den gamle still going strong i musik som är full av känslor och med en rostig ”whiskey”stämma stämmer han upp i en musik som stundtals svängde rätt bra

Den här gången rörde han sig på scenen. Annat än den där gången när både du Ann och jag såg honom sist i Christinehof. Ja såg var ju mycket sagt bakom den där huvkappan...

Avslutet Blowin in the wind tolkar jag som att han önskar markera att tiden nu är en annan. En del är lika; texten som vi minns, tonerna tonade, liknande men inte riktigt lika. Liksom Dylan själv färgade av en ofrånkomligt förändringens vind.

Sent i april 2009 släpper Dylan sitt nya album ”Together through life” med 10 nya låtar. Det är så sant som det är sagt Irene han är Still going strong!