Litteratur

FRESTELSERNAS BERG av Jonas Gardell
Johan och "professorn"
Johan inviger sin sexualitet. Jag blir invigd i något som jag inte orkar, inte vill se. Det är alltför avslöjande, nakna beskrivningar som skildrar en verklighet långt ifrån accepterad men som ändå existerar. Dessutom kanske livsnödvändig för en del och samtidigt en väldigt farlig värld som vi medverkar till att driva ut dem till genom våra ”icke accepterande attityder”. Stoffet väcker viktiga tankar och starka dubbla känslor. Inviger läsaren i hur fel det är med förutfattade värderingar med ett antingen eller/och ytterlighetstänk. Rätt eller fel. Fel att döma.Johan får sin första egna bostad efter barndomshemmet. Han vågar inte gå ut med vem han är av rädsla för att inte få bo kvar.

Han känner befrielse över att få något eget. Det har varit alltför ansvarsfullt att vara barn. Han fick bli stark för att bära sin mor och för att försvara sig själv. Han beskriver hur det var som om känslor av skuld växte ur intet. Hur dubbelt det är att samtidigt inte vara riktigt accepterad, inte insläppt i gemenskapen och att inte själv heller acceptera sin situation. Det är som om professorn blir hängande i luften, utanför ett sammanhang. Till slut växer känslan till ett stort svart hål som omåttligt sväljer allt i sin närhet och till slut blir han kroppslig sjuk. Successivt slutar allt att fungera. Vad hjälper det då med världsliga ting?

Johan våndas över att åter ta kontakt för sveket. Hur stor var stoltheten och envisheten jämfört med kärleken? Vem skulle ta initiativet? När Johan så slutligen var den som räckte ut sin hand var han ärlig med hur han såg likheter mellan honom själv och fadern. Tog på sig sin del av ansvaret för att hans far inte skulle behöva tappa sitt ansikte. Inte ta på sig hela skulden. Det viktigaste för Johan var att det skulle bli bra, men professorn tog inte hans utsträckta hand. Johan kände sig ratad när han läste upp ett brev för professorn. Han skulle ha velat ropa att han kände det som om han själv har skrivit vartenda ord, men han bara teg.

När Johan hade sin första vernissage var fadern ändå där. Inget emellan dem blev egentligen utrett, inte klarlagt. Men de försonades på ett sätt ändå. Kärleken fanns där och den överbryggade de andra svårigheterna. Fadern valde den tavla som var mest spektakulär, chockerande en punkare med tuppkam. Varför gjorde han det? Var det en försonande gest? Var det, det närmsta han förmådde visa Johan, att han nu accepterade att han var udda? Accepterade honom som han är? Johan tog heller aldrig reda på det. Han slog omsorgsfullt in tavlan, som om han ville behandla sig själv varsamt. Efter professorns död fann han tavlan ännu inslagen.

På slutet innan fadern dog blev fadern medveten om sin hjälplöshet. Tvingades in i en känsla av förödmjukelse. Resignerat gick han in i ett tillstånd av att vara mer levande än död. Omgivningen ägde känslor av hat, sorg, förtvivlan. Dessa avlöste varann. Johan talade om att tiga av hänsyn till andra i det här fallet handlade det om hans far. Detta medan Maria kramade musten ur omgivningen för att själv överleva. På professorns yttersta ägde en försoning rum mellan Maria och fadern. Det var som att komma hem för ett ögonblick. Tyst friade han åter till henne trots att han nu var omgift. De tillhörde åter varandra. Två udda människor som fann tröst i varandra. Själv kände sig Johan misslyckad, han kom inte in på konstskolan det hade han trott, haft förhoppningar om. Hans drömmar slog inte in och han kände sig tvungen att acceptera ett liv utan drömmar.

Mitt samlade omdöme är att det är en ytterst läsvärd bok. Det är ett drama på hög nivå ändå beskriver Gardell ”bara” livet. Hur det kan te sig om man lever i livets utkant… Det är en bok som känns så angelägen att jag måste slå ett slag för den om så bara genom att läsa mina reflektioner. Jag kan nu förstå vår svensklärares ord när hon säger att Gardells ord är en stor tröst för många människor.
Upplagd av Ingelapingelahoppitopp kl. 19:56 0 kommentarer Länkar till det här inlägget

Maria
Gardell skildrar oerhört starkt vad bottenlös förtvivlan kan göra med en människa. Hur den egna världen skymmer (mor) Marias blick. Allting tycks outhärdligt när förnuft, verklighet och fantasi grusas. Det river, sliter, gör ont. Sorgen tar över, kapslar in och till slut upphör hennes tårar. Nycklar till hennes upplevelser är delvis hennes bakgrund. Och frestelsernas berg utspelar sig främst under de cirka 30-40 år som passerar mellan tiden med egna småbarn och tills hon är 70 år.

Gardell tydliggör att alla människor har ett eget val för sina beslut, men att omständigheter i bakgrunden och samspelet med andra påverkar hur man handlar. Maria överför bl.a. mer eller mindre omedvetet sina tvång på sina barn. Till en början försöker familjens olika personer Maria, professorn och barnen i ett samspel kompensera varandra och varandras svagheter. Men de är olika rustade med styrka och förmåga att klara av livet. Ödmjukheten och förståelsen finns där hos Maria hon har tagit på sig att ”bära sitt kors”. Ändå tänker jag hur omänskligt det är för en enda människa, hon klarar inte heller bära bördan, men hon är för svag att säga nej. Hon är för rädd för vad andra ska tycka. Efteråt ångrar hon sig bittert. I stället velar hon och får ångest för att hon inte kan besluta i frågor som i andras ögon kan verka banala.

Hon får inte heller svar på de frågor hon ställer exempelvis i biljettluckan på sidan 142. De talar förbi varandra. Ibland för ett ögonblick ser hon en väg ut ur ensamheten när hon är i serveringslokalen befinner sig mitt bland alla människor. Hon tar kontakt på sitt sätt, hoppet och glädjen tänds när hon upplever att någon lyssnar på henne. Men ungdomarna är inte intresserade av att fördjupa någon diskussion med henne. De är inte på samma plan, finner inte henne tillräckligt intressant. Kanske väcker hennes annorlunda beteende känslor av obehag. Jag kommer osökt att tänka på konstutställningen i Vanås slottspark ”Together and apart”. Maria tänker i första hand på andra, men visar det på sitt sätt. Ger inte det som andra vill ha av henne. Hon förmår inte se sin lille son när han desperat skrapar på skalet och bara vill ha sin mor hos sig. Hon är en kvinna som observerar, tänker på andra, men inte kan ta för sig själv, ta del av livet. Hon går runt som en Zombie och för ständiga samtal med sig själv. Samtal där hon egentligen är den ende lyssnaren.

Hon är stundtals mån om sitt utseende för att hon tänker att det är viktigt och att det är det enda sätt som hon kan dra sig utanför sitt skal. Hon tänker att hon gör saker för andra. Det är som om hon tänker att tanken räknas, inte handlingen.

__________


Kallifatides T. (2008). VÄNNER OCH ÄLSKARE. Finland; WS Bookwell

Så nu har jag läst ut den... Det är en stark skildring om hur hur livet och döden påverkar oss. Det är en bok om kärlek och relationer som i mitt tycke har allt, man skrattar och gråter om vartannat. Den är speciell i den meningen att Kallifatides skildrar livet och känslorna rakt upp och ner utan omsvep, men samtidigt med ömhet och värme, ofta med glimten i ögat.

Bokens huvudpersoner är främst Georg, Marja och Milan. Men även ett par andra som befinner sin i periferin, men ändå viktiga för handlingen hur livet tar form. Det är Marjas älskare och Georgs Fabia.

Georg beskriver sin kärlek till sin hustru Marja: ”Vi var blyga för varandra, mindre för våra kroppar och mer för våra själar. Marja var som en fjäril. Hon bredde ut sig i sin ensamhet, men så fort man nuddade vid henne eller om hon kom i beröring med något nytt och främmande vek hon ihop sig…Jag älskade hennes blyga väsen…hur jag skulle komma hem och överraska henne mitt i blomningen och då skulle jag få se det vackraste som fanns att se. Hennes nakna själ…när hon dog. Då såg jag hur hennes kärlek såg ut (s. 72).

I Marjas brev, som hon aldrig skickade iväg till sin hemlige älskare skrev hon;”…det egentliga valet stod inte mellan två män utan mellan två sätt att leva: med problem eller utan problem…kunde inte avstå vare sig min man eller dig, fast att jag visste att jag skulle bli tvungen att göra det (115).
Georg: ”…vred och vände på det, tittade länge på ett ord här och ett ord där i ett försök att förstå vad det var som inte stod där (118). Det var så en ny livsuppgift tog form, att lösa ett problem.

Georg drömmer om när Marja och han var unga och livet var en lek.

Han liknar orden vid moln, genom att vara "lätta, långt borta, lösa i kanterna". Och så undrar han vad begrepp som kärlek, trohet, otrohet, hämnd betyder.

"Jag vet inte vad jag ska göra… Milan kände honom och visste att fortsättningen skulle komma på samma sätt som när ett vattendrag plötsligt försvinner under marken för att dyka upp ett stycke bort (130)".

Han börjar sitt tal: ”Jag skulle vara en lycklig man om inte lögnen hade drabbat mig”. Fortsätter med hur alla börjar ljuga för varandra…Han uppmanar till att göra upp med allt detta…han ville leva sitt liv i sanningens friska luft…ingen rädsla, ingen skam, enbart sanningen. 134-135.

”Bara min plikt”...svarade kvinnan som rusade fram ur publiken och höll liv i Georg tills ambulansen kom. "Får man fråga vad du heter? Kanske vill han veta vad du heter, om han vaknar igen, sade Milan...Hon log ett kort leende...Han vet vad jag heter...gled...mellan människorna som om de inte existerade eller som om hon inte existerade...En skyddsängel i träskor... (137-138)
---
De båda vännerna diskuterar vad kärlek innebär. Är kärleken kanske bara inbillning? ... Eller så mycket mer ”...Tillit, samstämmighet, humor. En kärlek som inte skrattar tar alltid slut” (s.150)

Livet går vidare. Men samtidigt är man det liv man har levt.

Georg har plötsligt tur i spel: "Det var som om ett fönster hade öppnats i hans huvud. Han tittade och såg drag och kombinationer som han normalt missade. Berodde det på att han inte längre var rädd att förlora?” Att han insåg ”…vad som var viktigt och inte var det?" (190)

Så dyker, som jag uppfattat det, antydan till hans skyddsängel upp: ”Det börjar bli en vana att rädda ditt liv. Långsamt vände han sig mot henne, som när man eftertänksamt vänder blad i en bok som man inte riktigt har förstått” (197-198).

"Tystnaden smugit sig in i hans hjärna, orden ruvade oåtkomliga…En notarie hade han blivit… betrakta livet... Fanns det hopp? Fanns det en vind som skulle få hans slocknande eld att flamma upp på nytt? "(205)

Georg funderar över begreppet kärlek… på att vara nära, men inte för nära. Hur gör man då?

Georg och Fabia tar med varandra på saker de inte har provat förut. Ofta är det Fabia som står för den friska fläkten. Georg har aldrig ridit förr och de båda red till en plats: ”Det var lugnt, det var stilla… ”Titta där... och... titta här... och ...har du sett?”

På något vis blir han och hästen ett åtminstone i hans föreställningsvärld. "Det är inte säkert att hästar minns sin ungdom, men det gamla skrället gjorde det. Frustande kastade han sig efter stoet…betraktade stoet och letade efter något att äta" (s.298).

Som läsare upplever jag parallellen med hur Georg följde Fabia och hennes häst. Jag trakteras av hans vackra och slående liknelser ex. "insjön låg blank och orörlig som en padda".

Georg genom Kallifatides upptäcker att ord nu väcker längtan hos honom efter det ovanliga, efter det som var gammalt.

På sidan 325 reflekterar jag över följande strof: ”Det är kanske så att det inte är livet som formar de stora konstnärerna utan de stora konstnärerna som formar livet…”

Att leva med ett kanske över hjässan och ett till under fotsulorna (326)

Känslan av att allt blir så vackert när de har älskat. Men…”Med kärleken följer skräcken att förlora den. Det finns folk som avstår från den just för att aldrig förlora den. (327)

Kärleken kan också tvinga oss att leva i exil från oss själva. 330

Han funderar över milda och ödmjuka människor… att sitta i stillhet och tala med varandra.
Detta i kontrast till kamp för livet där man svär, gormar och stör.

Jag rekommenderar boken varmt!