---
Gravander, Åsa ”ATT HANDSKAS MED DIAGNOSER", 1999
---
Gerland, Gunilla ” UTAGERANDE BARN"
---
Haddon, Mark ”DEN BESYNNELIGA HÄNDELSEN MED HUNDEN OM NATTEN” 2003
Det är en skönlitterär bok lämplig att läsa och att diskutera. Huvudpersonen Christoffer 15 år, är intelligent, har autism.Den är mycket målande med vilka styrkor och svagheter han har. Hur det kan kännas att ha detta funktionshinder när intrycken överväldigar
---
Mandre, Eve ”ATT SKAPA VERKLIGHETER- PEDAGOGIK FÖR DET OMÖJLIGA” Intermedia Books, 2007
Lättläst. Vänder sig till anhöriga, professionella, handläggare, politiker. Eve är pedagog med stora erfarenheter. Hon är knuten till Certec vid Lunds tekniska högskola. Talar om att den medicinska och den pedagogiska diagnosen är lika viktiga.Tillsammans med djup människokunskap, fantasi får man tillgång till världen långt mer än träning möjliggör. För pedagogik hör mer än till skolan, på fritid, i arbetsliv tec. Det handlar om att våga gå en bit utanför de gängse ramarna.Adress; www.certec.lth.se/eve.mandre
---
Pålsson, Berny ”VINGKLIPPT ÄNGEL”
Lättläst. Självbiografi. En ung tjej som passerat ut och in i olika behandlingshem och fosterhem. Hon plågar sej själv genom att skära sej. Hon har en speciell drog som heter rakblad, hon njuter att se sitt blod. Hon är rädd att demonerna ska komma och ta henne. Vidare ser hon en massa håriga spindlar. Faran är att boken kan inspirera till självskadebeteende och ge tips om olika sätt att skada sig själv även om författarens avsikt är den motsatta. Därför rekommenderar vi främst personal att läsa den.
---
tisdag 14 oktober 2008
söndag 5 oktober 2008
Musik
MARK KNOPFLER
Hotel Ibis i Karlstad där vi bokat rum var ett rent medelklasshotell. Helt ok med tanke på att vi bara ämnade sova där. Efter en dusch, ett besök i vår medhavda minibar gick vi ut för att reka Karlstad. Receptionisten försäkrade att det skulle ta ungefär 20 minuter att promenera till Löfbergs Lila Arenan. För säkerhets skull hörde vi även med två grabbar ute på stortorget. De mätte oss och sa att det i alla fall skulle ta minst en halv timme...kanske borde vi ta buss 26 i stället? Ja, fast sa då den andre det är en vacker promenad utmed Klarälven...
...och det var det då sannerligen! Solen värmde och strålarna glittrade på vattnet, vackra villor utmed promenadstråket, trädgårdsarbete, lek, på parkbänkar satt en och annan och njöt med en öl i handen. I vanlig ordning gick jag och puffade på Mats, det gör jag alltid (balansrubbning) extra mycket om jag inte skärper mig och det hade jag sannerligen ingen lust med idag. Det var folkvandring till arenan man såg hur många förväntansfulla tummade på sina biljetter. En mallig vit liten pudel var ute och rastade sin matte och husse. Så var vi då framme och vi klockade på 40 minuter. Rätt långt ifrån de 20 som receptionisten sagt.
---
Roade mig en stund med att försöka uppskatta antalet besökare och fick det till att där måste vara mer än 5000 personer men mindre än 6ooo (läste på onsdagen i tidningen att där hade varit 5400). Hyfsat bra beräknat alltså!
Ljuset i den enorma arenan släcktes, strålkastarljusen riktades emot scenen, finstämda toner började ljuda ut emot publiken. Ännu fortsatte eftersläntarna välla in fördröjda kanske av den efterlängtade "sommarvärmen". In kom artisten med sitt följe och så följde ett par timmars absolut njutning. Tonerna letade sig bokstavligen ganska snart in i oss åhörare så till den grad att alla eventuella tankar blåstes bort. Musiken och vi var ett. Den berörde och var som balsam för själen.
Sannerligen konst av högsta klass. Man kunde se och känna hur publikhavet gungade i takt med musiken, hur många satt med trummande flinka fingrar emot sin kropp för att förstärka känslan. På något underligt vis var det som om tonerna fortplantade sig i oss alla och stannade kvar där tills allra sista tonen ebbade ut.
Det var då publikens applåder riktigt tog vid... ett försök att förlänga hålla kvar det magiska ögonblicket. Mark och hans musiker bjöd på hela fyra extra nummer. Det var som om vi alla hade lika roligt och svårt att sätta punkt.
BOB DYLAN i Köpenhamn 09 03 29
Utanför Arenan (kl. 19) ringlade kön med andra förväntansfulla ungdomar långt ner utmed gatan . Men, när insläppet började så gick det snabbt att komma in och för oss att ta plats. Kön fylldes på hela tiden och det var just detta som vi kunde sitta och studera under den närmsta timmen. Det skulle visa sig att Arenan i Köpenhamn svalde en massa människor. Och både Mats och jag älskar att sitta och kolla på hur lika och olika vi är. Det skulle visa sig att ett stort antal ansträngt sig med detaljer och konstfulla utstyrslar.
Det visade sig vara en inspirerad och efterlängtad Dylan som äntrade scenen. Den nu drygt 65-årige musikern kom att bjuda på sig själv under två timmar. Men vem var det? Avsaknaden av storbilds-tv fick oss att under lång stund undra. Var det kanske mannen helt klädd i svart med gitarren i högsta hugg? Efter en stund av skärpt blick och uppmärksamhet, som kändes som ett pedagogiskt trick konstaterade vi, att det i stället måste vara mannen vid keyboardet som hade vita kläder (inklusive vit hatt).
Det roliga är att han spelar sina låtar ibland på gränsen till oigenkännlighet. Efter 40 år gör han dem till något nytt. Dylan markerar att han vill förnya sig. Generellt kan man säga att låtarna var långa med instrumentella inslag förutom gitarr, munspel och keyboard… kul inslag som fiol och kontrabas. Den gamle still going strong i musik som är full av känslor och med en rostig ”whiskey”stämma stämmer han upp i en musik som stundtals svängde rätt bra
Den här gången rörde han sig på scenen. Annat än den där gången när både du Ann och jag såg honom sist i Christinehof. Ja såg var ju mycket sagt bakom den där huvkappan...
Avslutet Blowin in the wind tolkar jag som att han önskar markera att tiden nu är en annan. En del är lika; texten som vi minns, tonerna tonade, liknande men inte riktigt lika. Liksom Dylan själv färgade av en ofrånkomligt förändringens vind.
Sent i april 2009 släpper Dylan sitt nya album ”Together through life” med 10 nya låtar. Det är så sant som det är sagt Irene han är Still going strong!
Hotel Ibis i Karlstad där vi bokat rum var ett rent medelklasshotell. Helt ok med tanke på att vi bara ämnade sova där. Efter en dusch, ett besök i vår medhavda minibar gick vi ut för att reka Karlstad. Receptionisten försäkrade att det skulle ta ungefär 20 minuter att promenera till Löfbergs Lila Arenan. För säkerhets skull hörde vi även med två grabbar ute på stortorget. De mätte oss och sa att det i alla fall skulle ta minst en halv timme...kanske borde vi ta buss 26 i stället? Ja, fast sa då den andre det är en vacker promenad utmed Klarälven...
...och det var det då sannerligen! Solen värmde och strålarna glittrade på vattnet, vackra villor utmed promenadstråket, trädgårdsarbete, lek, på parkbänkar satt en och annan och njöt med en öl i handen. I vanlig ordning gick jag och puffade på Mats, det gör jag alltid (balansrubbning) extra mycket om jag inte skärper mig och det hade jag sannerligen ingen lust med idag. Det var folkvandring till arenan man såg hur många förväntansfulla tummade på sina biljetter. En mallig vit liten pudel var ute och rastade sin matte och husse. Så var vi då framme och vi klockade på 40 minuter. Rätt långt ifrån de 20 som receptionisten sagt.
---
Roade mig en stund med att försöka uppskatta antalet besökare och fick det till att där måste vara mer än 5000 personer men mindre än 6ooo (läste på onsdagen i tidningen att där hade varit 5400). Hyfsat bra beräknat alltså!
Ljuset i den enorma arenan släcktes, strålkastarljusen riktades emot scenen, finstämda toner började ljuda ut emot publiken. Ännu fortsatte eftersläntarna välla in fördröjda kanske av den efterlängtade "sommarvärmen". In kom artisten med sitt följe och så följde ett par timmars absolut njutning. Tonerna letade sig bokstavligen ganska snart in i oss åhörare så till den grad att alla eventuella tankar blåstes bort. Musiken och vi var ett. Den berörde och var som balsam för själen.
Sannerligen konst av högsta klass. Man kunde se och känna hur publikhavet gungade i takt med musiken, hur många satt med trummande flinka fingrar emot sin kropp för att förstärka känslan. På något underligt vis var det som om tonerna fortplantade sig i oss alla och stannade kvar där tills allra sista tonen ebbade ut.
Det var då publikens applåder riktigt tog vid... ett försök att förlänga hålla kvar det magiska ögonblicket. Mark och hans musiker bjöd på hela fyra extra nummer. Det var som om vi alla hade lika roligt och svårt att sätta punkt.
BOB DYLAN i Köpenhamn 09 03 29
Utanför Arenan (kl. 19) ringlade kön med andra förväntansfulla ungdomar långt ner utmed gatan . Men, när insläppet började så gick det snabbt att komma in och för oss att ta plats. Kön fylldes på hela tiden och det var just detta som vi kunde sitta och studera under den närmsta timmen. Det skulle visa sig att Arenan i Köpenhamn svalde en massa människor. Och både Mats och jag älskar att sitta och kolla på hur lika och olika vi är. Det skulle visa sig att ett stort antal ansträngt sig med detaljer och konstfulla utstyrslar.
Det visade sig vara en inspirerad och efterlängtad Dylan som äntrade scenen. Den nu drygt 65-årige musikern kom att bjuda på sig själv under två timmar. Men vem var det? Avsaknaden av storbilds-tv fick oss att under lång stund undra. Var det kanske mannen helt klädd i svart med gitarren i högsta hugg? Efter en stund av skärpt blick och uppmärksamhet, som kändes som ett pedagogiskt trick konstaterade vi, att det i stället måste vara mannen vid keyboardet som hade vita kläder (inklusive vit hatt).
Det roliga är att han spelar sina låtar ibland på gränsen till oigenkännlighet. Efter 40 år gör han dem till något nytt. Dylan markerar att han vill förnya sig. Generellt kan man säga att låtarna var långa med instrumentella inslag förutom gitarr, munspel och keyboard… kul inslag som fiol och kontrabas. Den gamle still going strong i musik som är full av känslor och med en rostig ”whiskey”stämma stämmer han upp i en musik som stundtals svängde rätt bra
Den här gången rörde han sig på scenen. Annat än den där gången när både du Ann och jag såg honom sist i Christinehof. Ja såg var ju mycket sagt bakom den där huvkappan...
Avslutet Blowin in the wind tolkar jag som att han önskar markera att tiden nu är en annan. En del är lika; texten som vi minns, tonerna tonade, liknande men inte riktigt lika. Liksom Dylan själv färgade av en ofrånkomligt förändringens vind.
Sent i april 2009 släpper Dylan sitt nya album ”Together through life” med 10 nya låtar. Det är så sant som det är sagt Irene han är Still going strong!
Artiklar
Jag har precis tagit del av artikeln ”ENFALDIG MÅNGFALD" http://www.kristianstadsbladet.se/article/20080306/OPINION/278635193/1909
Den handlar om en fristående förskola som avböjer att ta emot flyktingbarn, anledningen säger de vara att deras inriktning inte skulle passa dessa nyanlända barn.
Jag tänker att genom att acceptera och uppmuntra mångfalden ger vi oss möjlighet att utvecklas och givetvis också motsatsen. Men jag ser inget likhetstecken varken mellan Annorlunda och Negativ ej heller Positiv utveckling. Det beror på… och samtidigt måste förutsättningarna finnas för att det ska utvecklas till något gott. Dessa förutsättningar är av olika slag. De ekonomiska fanns tydligen redan i det aktuella fallet.
Jag instämmer visserligen med artikelförfattaren att talanger i samverkan är vackra ord som måste gälla för alla. Därför är det viktigt att våga plocka fram sin rädsla i ljuset för endast då går det att göra något åt den. Men det gäller sedan att inte ge upp utan att envist stå fast vid ideologin hur vi får ett vänligt samhälle. En miljö god att leva och verka i.
Jag tänker på den tid i början på 90-talet då jag hade valt att jobba på flyktingskola i en lågstadieklass. När barnen och jag började kunde vi inte varandras talade språk. Vi hade under ett år ingen hemspråkslärare. Ett av barnen hade bott i Sverige under några månader och behärskade lite svenska. Ett barn var spansktalande, men de övriga kom från det som jag skulle kalla forna Jugoslavien. Men vi ville förstå varandra och var öppna för att lära av varandra, som tur är finns det så många andra språk att ta till när det talade brister. Verklighetsupplevelser, färg och form, bilder, musik, drama, olika form av kroppsspråk listan kan bli evighetslång. Det är bara viljan och fantasin som sätter stopp.
Barnens föräldrar och alltså även barnen var väldigt noga att poängtera om de var från Makedonien, Kroatien, Serbien eller Bosnien. I deras hemland pågick krig som de samtliga hade flytt ifrån. Där fanns en viktig anledning till att överbrygga svårigheterna- något gemensamt. Att ta upp detta ämne till diskussion var en het potatis vill jag lova. Men som jag sa förut ” Det blir viktigt att våga plocka fram sin rädsla i ljuset för endast då går det att göra något åt den”. Och det är i grunden rädsla och osäkerhet det är jag övertygad om. Att skapa mötesplatserna, att använda relationen och ett tydligt ledarskap A och O.
Det handlar ytterst om att känna sig accepterad, känna sig själv, ha självförtroende. Nödvändiga ingredienser för att kunna respektera andra!Jag vågar påstå att för min egen del var detta kanske den mest lärorika period. En tid jag aldrig kommer att glömma och mycket i mitt eget liv hade säkert sett annorlunda om jag tackat nej den där dagen när Gunilla ringde. Skolan har nu upphört men det vi har lärt av varandra kan aldrig någon ta ifrån oss. Så mitt råd är ta chansen!
I slutet av artikeln sticker författaren ut hakan. Det är ord som griper tag, får oss att tänka till precis som de är ämnade att göra.
PÅSTÅDD KATTPLÅGA
Vilka fega människor det finns som häver ur sig sitt hat, hotar och sedan tydligen inte vågar stå för sina uttalanden eftersom insändaren inte är undertecknad... mer än med allergisk mot kattskit. Vad är det? Vad jag vet finns det inte ens på kartan åtminstone inte sammankopplat med diagnosen allergi! Som är en sjukdom.
Däremot ringar rubriken ju mer in vad vederbörande är för en person: "Avliva fritt strövande katter som gör intrång...Det kvittar om den har ett fint halsband eller ej, den är samma marodör som andra vildkatter." Insändaren illustreras av en bild på en Bengalisk katt utomhus. Författaren hävdar att "Fram med kommunjägare som har fria händer att rensa bland katteländet...Låt katten bli fredlös...finns i kvarteret...skaffat en kattfälla..enkel biljett in på tomten...grannarna i kö för att låna den.
Jag säger bara USCH och FY det är mycket som förekommer i samhället som man har anledning att ängslas för. För var är vi påväg när det snart sagt var och varannan dag står om nya rån i hemtrakten? När människor bevisligen känner sig tvingade att ta till händerna och olagliga medel för att uttrycka och behandla och ta från oskyldiga för att ge uttryck för sitt hat, sina lustar och tillfredställa sina egna behov.
Är för tillfället så upprörd, så jag hittar faktiskt inga ord ... och egentligen är det min absoluta mening att ord där man uttrycker sina känslor är långt mer civiliserat än att ge handgripligt uttryck för sitt hat och att ta lagen i egna händer. Men ibland saknas orden, då är det bättre att gå undan och kanske ge plats för någon annan som kan bemöta så det leder till något konstruktivt. Det har jag fått inpräntat och får mig oftast att känna mig tillfreds (och det är jag så tacksam för!), åtminstone på sikt. Någon som kan hjälpa mig så bemöter vi insändaren tycker jag!
http://www.kristianstadsbladet.se/article/20081027/TYCKTTANKT/555628834
20081027 A18
SUMMERING AV KOMMENTARER; Vi är överens om hur viktigt det är att värna om livet, visa att vi bryr oss och inte förbehåller oss rätten att avgöra vad som är rätt eller fel i det som naturligt sker i naturen. Våra ingrepp påverkar naturens lagar och det visar sig oftast negativt.
Vi är många kattälskare Eva-Katrine men vi är också mer eller mindre medvetna om att det finns raka motsatsen Men att endast se saker i vitt eller svart är inte bra för variationen. Det måste finnas utrymme för alla nyanser. Katter är mer eller mindre vilda djur och har sina naturliga instinkter som kan vara svåra att styra. Kanske det som inte passar alla att de inte går att riktigt styra och dressera. Det är en vild och fri varelse i vår fauna som Mats också sa.
Hat förblindar, ingen mår väl av att gå runt och hata. Bäst är därför att låta bli att förakta och hata! Viljan att skada levande varelser tyder på att något gått fel på vägen i ens egen bakgrund. Det är därför det är mest fruktbart för omgivningen om vi försöker lyssna bakom orden. Hat är svårt och det tär och kan synas rättfärdiga enskilda till att begå hemska handlingar mot naturen. Det är ni inne på både Jeanette och Ann. Det kan göra mardrömmen till realitet.
Vill vi försöka påverka andra och deras inställning är det mest fruktbart att försöka att se det ur den andres synvinkel för att kunna möta argument. Hålla med om en del, åtminstone lyssna, för annars stänger personen sina kanaler. Där är jag helt på din linje Mats. Min erfarenhet är alltså att man bäst når förändring genom att försöka förändra sig själv och sin egen inställning. Om inte helt så åtminstone lite!
Den handlar om en fristående förskola som avböjer att ta emot flyktingbarn, anledningen säger de vara att deras inriktning inte skulle passa dessa nyanlända barn.
Jag tänker att genom att acceptera och uppmuntra mångfalden ger vi oss möjlighet att utvecklas och givetvis också motsatsen. Men jag ser inget likhetstecken varken mellan Annorlunda och Negativ ej heller Positiv utveckling. Det beror på… och samtidigt måste förutsättningarna finnas för att det ska utvecklas till något gott. Dessa förutsättningar är av olika slag. De ekonomiska fanns tydligen redan i det aktuella fallet.
Jag instämmer visserligen med artikelförfattaren att talanger i samverkan är vackra ord som måste gälla för alla. Därför är det viktigt att våga plocka fram sin rädsla i ljuset för endast då går det att göra något åt den. Men det gäller sedan att inte ge upp utan att envist stå fast vid ideologin hur vi får ett vänligt samhälle. En miljö god att leva och verka i.
Jag tänker på den tid i början på 90-talet då jag hade valt att jobba på flyktingskola i en lågstadieklass. När barnen och jag började kunde vi inte varandras talade språk. Vi hade under ett år ingen hemspråkslärare. Ett av barnen hade bott i Sverige under några månader och behärskade lite svenska. Ett barn var spansktalande, men de övriga kom från det som jag skulle kalla forna Jugoslavien. Men vi ville förstå varandra och var öppna för att lära av varandra, som tur är finns det så många andra språk att ta till när det talade brister. Verklighetsupplevelser, färg och form, bilder, musik, drama, olika form av kroppsspråk listan kan bli evighetslång. Det är bara viljan och fantasin som sätter stopp.
Barnens föräldrar och alltså även barnen var väldigt noga att poängtera om de var från Makedonien, Kroatien, Serbien eller Bosnien. I deras hemland pågick krig som de samtliga hade flytt ifrån. Där fanns en viktig anledning till att överbrygga svårigheterna- något gemensamt. Att ta upp detta ämne till diskussion var en het potatis vill jag lova. Men som jag sa förut ” Det blir viktigt att våga plocka fram sin rädsla i ljuset för endast då går det att göra något åt den”. Och det är i grunden rädsla och osäkerhet det är jag övertygad om. Att skapa mötesplatserna, att använda relationen och ett tydligt ledarskap A och O.
Det handlar ytterst om att känna sig accepterad, känna sig själv, ha självförtroende. Nödvändiga ingredienser för att kunna respektera andra!Jag vågar påstå att för min egen del var detta kanske den mest lärorika period. En tid jag aldrig kommer att glömma och mycket i mitt eget liv hade säkert sett annorlunda om jag tackat nej den där dagen när Gunilla ringde. Skolan har nu upphört men det vi har lärt av varandra kan aldrig någon ta ifrån oss. Så mitt råd är ta chansen!
I slutet av artikeln sticker författaren ut hakan. Det är ord som griper tag, får oss att tänka till precis som de är ämnade att göra.
PÅSTÅDD KATTPLÅGA
Vilka fega människor det finns som häver ur sig sitt hat, hotar och sedan tydligen inte vågar stå för sina uttalanden eftersom insändaren inte är undertecknad... mer än med allergisk mot kattskit. Vad är det? Vad jag vet finns det inte ens på kartan åtminstone inte sammankopplat med diagnosen allergi! Som är en sjukdom.
Däremot ringar rubriken ju mer in vad vederbörande är för en person: "Avliva fritt strövande katter som gör intrång...Det kvittar om den har ett fint halsband eller ej, den är samma marodör som andra vildkatter." Insändaren illustreras av en bild på en Bengalisk katt utomhus. Författaren hävdar att "Fram med kommunjägare som har fria händer att rensa bland katteländet...Låt katten bli fredlös...finns i kvarteret...skaffat en kattfälla..enkel biljett in på tomten...grannarna i kö för att låna den.
Jag säger bara USCH och FY det är mycket som förekommer i samhället som man har anledning att ängslas för. För var är vi påväg när det snart sagt var och varannan dag står om nya rån i hemtrakten? När människor bevisligen känner sig tvingade att ta till händerna och olagliga medel för att uttrycka och behandla och ta från oskyldiga för att ge uttryck för sitt hat, sina lustar och tillfredställa sina egna behov.
Är för tillfället så upprörd, så jag hittar faktiskt inga ord ... och egentligen är det min absoluta mening att ord där man uttrycker sina känslor är långt mer civiliserat än att ge handgripligt uttryck för sitt hat och att ta lagen i egna händer. Men ibland saknas orden, då är det bättre att gå undan och kanske ge plats för någon annan som kan bemöta så det leder till något konstruktivt. Det har jag fått inpräntat och får mig oftast att känna mig tillfreds (och det är jag så tacksam för!), åtminstone på sikt. Någon som kan hjälpa mig så bemöter vi insändaren tycker jag!
http://www.kristianstadsbladet.se/article/20081027/TYCKTTANKT/555628834
20081027 A18
SUMMERING AV KOMMENTARER; Vi är överens om hur viktigt det är att värna om livet, visa att vi bryr oss och inte förbehåller oss rätten att avgöra vad som är rätt eller fel i det som naturligt sker i naturen. Våra ingrepp påverkar naturens lagar och det visar sig oftast negativt.
Vi är många kattälskare Eva-Katrine men vi är också mer eller mindre medvetna om att det finns raka motsatsen Men att endast se saker i vitt eller svart är inte bra för variationen. Det måste finnas utrymme för alla nyanser. Katter är mer eller mindre vilda djur och har sina naturliga instinkter som kan vara svåra att styra. Kanske det som inte passar alla att de inte går att riktigt styra och dressera. Det är en vild och fri varelse i vår fauna som Mats också sa.
Hat förblindar, ingen mår väl av att gå runt och hata. Bäst är därför att låta bli att förakta och hata! Viljan att skada levande varelser tyder på att något gått fel på vägen i ens egen bakgrund. Det är därför det är mest fruktbart för omgivningen om vi försöker lyssna bakom orden. Hat är svårt och det tär och kan synas rättfärdiga enskilda till att begå hemska handlingar mot naturen. Det är ni inne på både Jeanette och Ann. Det kan göra mardrömmen till realitet.
Vill vi försöka påverka andra och deras inställning är det mest fruktbart att försöka att se det ur den andres synvinkel för att kunna möta argument. Hålla med om en del, åtminstone lyssna, för annars stänger personen sina kanaler. Där är jag helt på din linje Mats. Min erfarenhet är alltså att man bäst når förändring genom att försöka förändra sig själv och sin egen inställning. Om inte helt så åtminstone lite!
Konst
Liten påskrunda i Åhus
På restaurang Åvägen ställde PERNILLA PERSSON ut sina skisser. Jag fastnade för det liv och den rörelse som jag tänkte att hon hade fångat i sina teckningar. Jag stod en stund och sjönk in i motivet föreställande ryggtavlan på en vacker men magerlagd kvinna. Strax avslöjade konstnären själv att det även var hennes egen favorit.
http://www.mastermans.se/
Så var det dags för KATINKAS oljemålningar, där kvinnoansiktet och framför allt ögonen kändes som det centrala. Stora, genomborrande fixerar de betraktarens blick. Så intensivt och levande att ett möte ofelbart äger rum. Plötsligt viker hon av med blicken. Har det bara varit en känsla? Är det jag som har stirrat alltför närgånget?
Tavlorna som verkligen skulle kunna pryda sin plats är samtidigt så
krävande att de inte skulle kunna hänga var som. Jag kan föreställa mig dem i en minimalistiskt miljö hos någon med stark självkänsla, säker på sin sak men som gott kan komma till eftertanke.
Säga vad man vill om Katinkas alster men de berör visst.
Som avslutning gick vi en runda för att titta på LARS FERMS tolkningar av Åhus i "Korsvirket". Det hör liksom till och på köpet fick Eva-Katrine anledning att hälsa på sin "gamle" lärare från Rönnowsskolan när hon hade honom i teckning på högstadiet. Vi konstaterade att han ligger bra till vad gäller priser på sina akvareller och märktes också att han hade haft sålt av en del av sina alster.
Det här året lämnade vi bilen hemma och i stället för en längre tur på Österlen blev det alltså en annorlunda tur till fots.
__________
Vår vanliga konstrunda
I många år har vi valt att besöka MARIA HILLFONS atelje på en underbar gammal gård i Lövestad. Där den konstintresserade bjuds en färgsprakande upplevelse i en underbar lantmiljö. Efter att ha parkerat bilen, går man uppför en liten höjd in på kullerstensgården. Givetvis värmer solen och därute kan man slå sig ner på en gammal bänk för att insupa den första vårsolen. Uppför en stentrappa och direkt när man gläntar på dörren möter en sprakande brasa i den öppna eldstaden. Till höger står en gammal kökssoffa som kanske har följt gården och så har Maria sin vävstol redo med väv uppsatt. På väggen finns mängder av färggranna garner. Maria själv säger sig vara färgen personifierad. Och det är både med målningar och vävnader som hon har gjort sig ett namn och inte att förglömma dessa skåp med underbart målade blommor. Med blommor i olika färg och form lyckas Maria ge uttryck för känslan i en lång serie av ögonblicksbilder. Ett språk så tydligt som något. Det är något magiskt i hur hon lyckas fånga stillhet och andlighet och sedan att förmedla känslan vidare. Man blir nyfiken vad som gömmer sig i skydd av hyddan, vad som finns i skåpet och det fantastiska är att det är upp till betraktaren att finna ut. Mitt i allt detta finns mängder av gamla föremål såväl som levande djur. I det rena sågspånet strosar ett par vackra påfåglar harmoniskt runt och strax utanför husknuten kan man se gårdens islandshästar. Ljuset letar sig in från tidsenligt små fönster och strategiskt utplacerade spottar. Från ladan med plats för husets bränne samt ännu fler målningar, hörs de mest ljuva toner. Tillsammans med färgerna utgör de en skön blandning.
Från köket i en annan byggnad sprids dofter av hembakat. För den hugade serveras det nybakade kokoskakor och vetebullar.
I det gamla bränneriet utanför Degeberga har Marias bror CURT "CURRE" HILLFON sin ateljé. Även han en speciell konstnär såväl som musiker. Säkert är det därför det finns en tydlig ton i hans målningar. Själv kallar han sig för något av en filosof och menar att detta är hans sätt att uttrycka det han vill förmedla till andra. Jag tänker att det även är ett sätt att tydligöra för sig själv det man känner och att hemligheten är att lyckas fånga sinnesupplevelser. För att detta ska vara möjligt blir det nödvändigt att vara något av en filosof. Viktigt för att lyckas är att nyttja kontraster och som i Curt Hillfons målningar ljuset och rörelsen.
Dessa båda syskon är visst bara ett par stycken av en större syskonskara och båda deras föräldrar lär också vara konstnärer.
__________
På restaurang Åvägen ställde PERNILLA PERSSON ut sina skisser. Jag fastnade för det liv och den rörelse som jag tänkte att hon hade fångat i sina teckningar. Jag stod en stund och sjönk in i motivet föreställande ryggtavlan på en vacker men magerlagd kvinna. Strax avslöjade konstnären själv att det även var hennes egen favorit.
http://www.mastermans.se/
Så var det dags för KATINKAS oljemålningar, där kvinnoansiktet och framför allt ögonen kändes som det centrala. Stora, genomborrande fixerar de betraktarens blick. Så intensivt och levande att ett möte ofelbart äger rum. Plötsligt viker hon av med blicken. Har det bara varit en känsla? Är det jag som har stirrat alltför närgånget?
Tavlorna som verkligen skulle kunna pryda sin plats är samtidigt så
krävande att de inte skulle kunna hänga var som. Jag kan föreställa mig dem i en minimalistiskt miljö hos någon med stark självkänsla, säker på sin sak men som gott kan komma till eftertanke.
Säga vad man vill om Katinkas alster men de berör visst.
Som avslutning gick vi en runda för att titta på LARS FERMS tolkningar av Åhus i "Korsvirket". Det hör liksom till och på köpet fick Eva-Katrine anledning att hälsa på sin "gamle" lärare från Rönnowsskolan när hon hade honom i teckning på högstadiet. Vi konstaterade att han ligger bra till vad gäller priser på sina akvareller och märktes också att han hade haft sålt av en del av sina alster.
Det här året lämnade vi bilen hemma och i stället för en längre tur på Österlen blev det alltså en annorlunda tur till fots.
__________
Vår vanliga konstrunda
I många år har vi valt att besöka MARIA HILLFONS atelje på en underbar gammal gård i Lövestad. Där den konstintresserade bjuds en färgsprakande upplevelse i en underbar lantmiljö. Efter att ha parkerat bilen, går man uppför en liten höjd in på kullerstensgården. Givetvis värmer solen och därute kan man slå sig ner på en gammal bänk för att insupa den första vårsolen. Uppför en stentrappa och direkt när man gläntar på dörren möter en sprakande brasa i den öppna eldstaden. Till höger står en gammal kökssoffa som kanske har följt gården och så har Maria sin vävstol redo med väv uppsatt. På väggen finns mängder av färggranna garner. Maria själv säger sig vara färgen personifierad. Och det är både med målningar och vävnader som hon har gjort sig ett namn och inte att förglömma dessa skåp med underbart målade blommor. Med blommor i olika färg och form lyckas Maria ge uttryck för känslan i en lång serie av ögonblicksbilder. Ett språk så tydligt som något. Det är något magiskt i hur hon lyckas fånga stillhet och andlighet och sedan att förmedla känslan vidare. Man blir nyfiken vad som gömmer sig i skydd av hyddan, vad som finns i skåpet och det fantastiska är att det är upp till betraktaren att finna ut. Mitt i allt detta finns mängder av gamla föremål såväl som levande djur. I det rena sågspånet strosar ett par vackra påfåglar harmoniskt runt och strax utanför husknuten kan man se gårdens islandshästar. Ljuset letar sig in från tidsenligt små fönster och strategiskt utplacerade spottar. Från ladan med plats för husets bränne samt ännu fler målningar, hörs de mest ljuva toner. Tillsammans med färgerna utgör de en skön blandning.
Från köket i en annan byggnad sprids dofter av hembakat. För den hugade serveras det nybakade kokoskakor och vetebullar.
I det gamla bränneriet utanför Degeberga har Marias bror CURT "CURRE" HILLFON sin ateljé. Även han en speciell konstnär såväl som musiker. Säkert är det därför det finns en tydlig ton i hans målningar. Själv kallar han sig för något av en filosof och menar att detta är hans sätt att uttrycka det han vill förmedla till andra. Jag tänker att det även är ett sätt att tydligöra för sig själv det man känner och att hemligheten är att lyckas fånga sinnesupplevelser. För att detta ska vara möjligt blir det nödvändigt att vara något av en filosof. Viktigt för att lyckas är att nyttja kontraster och som i Curt Hillfons målningar ljuset och rörelsen.
Dessa båda syskon är visst bara ett par stycken av en större syskonskara och båda deras föräldrar lär också vara konstnärer.
__________
Film
"LIVET FRÅN DEN LJUSA SIDAN" som blev Oscarsbelönad för bästa kvinnlig (Helen Hunt) och bästa manlig huvudroll (Jack Nicholson).
Tre människor och en liten hund, alla med sina svårigheter och skulle det visa sig möjligheter. Tillsammans blev de starka de hjälpte varandra till insikt om sig själva och till gemenskap.
Den humoristiske, snabbkäftade, till synes okänsliga författaren som fick hjälp att delvis övervinna det "drag" hos honom och som gör honom okänslig i relationer med andra. Det går inte att sticka under stol med att det är ansträngande för honom själv och andra under vägen. På köpet får han vänner och ett lyckligare liv.
Den ensamma servitrisen som blivit bitter av livet under sonens svåra astmaattacker av oro och brist på sömn. Tillsammans får relationerna med de andra henne att blomma ut och bruka sina kvaliteter fullt ut, ta vara på nuet och att se livet från den ljusa sidan.
Så har vi "bögen" som har funnit en plats bland likasinnade. Han lever i sin egna lilla nisch, annorlunda gömd bakom sina målningar. Men han har inte riktigt lyckats fånga skaparglädjen i sitt måleri ännu. Det är just detta som han får hjälp med av de andra tre. Och så har vi till då till sist, men inte minst den lilla hunden Verdell. Som fri från värderingar visar att han förmår känna med andra. Vara deras tröst och källa till glädje bara genom att vara. Även han borde ha fått en Oscar för sin roll!
Vet inte vilken gång i ordningen vi såg den här filmen, men det är en av de där pärlorna som man gott kan ha i sin bokhylla och plocka fram emellanåt.
RAINMAN
Skulle tro att de flesta av er andra liksom jag har sett filmen åtminstone en gång. Annars gör det!
Med tanke på mina intresseområden där forskning om hjärnan är ett, kunde jag så klart inte låta bli att kolla lite närmare på vad man har sett angående detta funktionshinder.
Endast 50-100 personer enligt forskare slår världen med häpnad genom sin häpnadsväckande specialbegåvning. Savant syndrom eller autistisk savant innebär att ha någon form av mentalt funktionshinder i kombination med extra ordinära mentala förmågor. Dessa återfinns i följande kategorier; abnorm kalenderkalkylering, minnes-, matematisk-, mekanisk-, musik- och artistisk begåvning.
Det sägs att konstnären Michelangelo hade autism troligen då Savant Syndrom. Tillståndet som uppmärksammades redan på 1700-talet har förbryllat hjärnforskare. Det händer att efter en hjärnskada börjar individen utveckla Savant syndrom och det har väckt frågan om det hos oss alla vilar "en slumrande Rainman"!
Tre människor och en liten hund, alla med sina svårigheter och skulle det visa sig möjligheter. Tillsammans blev de starka de hjälpte varandra till insikt om sig själva och till gemenskap.
Den humoristiske, snabbkäftade, till synes okänsliga författaren som fick hjälp att delvis övervinna det "drag" hos honom och som gör honom okänslig i relationer med andra. Det går inte att sticka under stol med att det är ansträngande för honom själv och andra under vägen. På köpet får han vänner och ett lyckligare liv.
Den ensamma servitrisen som blivit bitter av livet under sonens svåra astmaattacker av oro och brist på sömn. Tillsammans får relationerna med de andra henne att blomma ut och bruka sina kvaliteter fullt ut, ta vara på nuet och att se livet från den ljusa sidan.
Så har vi "bögen" som har funnit en plats bland likasinnade. Han lever i sin egna lilla nisch, annorlunda gömd bakom sina målningar. Men han har inte riktigt lyckats fånga skaparglädjen i sitt måleri ännu. Det är just detta som han får hjälp med av de andra tre. Och så har vi till då till sist, men inte minst den lilla hunden Verdell. Som fri från värderingar visar att han förmår känna med andra. Vara deras tröst och källa till glädje bara genom att vara. Även han borde ha fått en Oscar för sin roll!
Vet inte vilken gång i ordningen vi såg den här filmen, men det är en av de där pärlorna som man gott kan ha i sin bokhylla och plocka fram emellanåt.
RAINMAN
Skulle tro att de flesta av er andra liksom jag har sett filmen åtminstone en gång. Annars gör det!
Med tanke på mina intresseområden där forskning om hjärnan är ett, kunde jag så klart inte låta bli att kolla lite närmare på vad man har sett angående detta funktionshinder.
Endast 50-100 personer enligt forskare slår världen med häpnad genom sin häpnadsväckande specialbegåvning. Savant syndrom eller autistisk savant innebär att ha någon form av mentalt funktionshinder i kombination med extra ordinära mentala förmågor. Dessa återfinns i följande kategorier; abnorm kalenderkalkylering, minnes-, matematisk-, mekanisk-, musik- och artistisk begåvning.
Det sägs att konstnären Michelangelo hade autism troligen då Savant Syndrom. Tillståndet som uppmärksammades redan på 1700-talet har förbryllat hjärnforskare. Det händer att efter en hjärnskada börjar individen utveckla Savant syndrom och det har väckt frågan om det hos oss alla vilar "en slumrande Rainman"!
Litteratur
FRESTELSERNAS BERG av Jonas Gardell
Johan och "professorn"
Johan inviger sin sexualitet. Jag blir invigd i något som jag inte orkar, inte vill se. Det är alltför avslöjande, nakna beskrivningar som skildrar en verklighet långt ifrån accepterad men som ändå existerar. Dessutom kanske livsnödvändig för en del och samtidigt en väldigt farlig värld som vi medverkar till att driva ut dem till genom våra ”icke accepterande attityder”. Stoffet väcker viktiga tankar och starka dubbla känslor. Inviger läsaren i hur fel det är med förutfattade värderingar med ett antingen eller/och ytterlighetstänk. Rätt eller fel. Fel att döma.Johan får sin första egna bostad efter barndomshemmet. Han vågar inte gå ut med vem han är av rädsla för att inte få bo kvar.
Han känner befrielse över att få något eget. Det har varit alltför ansvarsfullt att vara barn. Han fick bli stark för att bära sin mor och för att försvara sig själv. Han beskriver hur det var som om känslor av skuld växte ur intet. Hur dubbelt det är att samtidigt inte vara riktigt accepterad, inte insläppt i gemenskapen och att inte själv heller acceptera sin situation. Det är som om professorn blir hängande i luften, utanför ett sammanhang. Till slut växer känslan till ett stort svart hål som omåttligt sväljer allt i sin närhet och till slut blir han kroppslig sjuk. Successivt slutar allt att fungera. Vad hjälper det då med världsliga ting?
Johan våndas över att åter ta kontakt för sveket. Hur stor var stoltheten och envisheten jämfört med kärleken? Vem skulle ta initiativet? När Johan så slutligen var den som räckte ut sin hand var han ärlig med hur han såg likheter mellan honom själv och fadern. Tog på sig sin del av ansvaret för att hans far inte skulle behöva tappa sitt ansikte. Inte ta på sig hela skulden. Det viktigaste för Johan var att det skulle bli bra, men professorn tog inte hans utsträckta hand. Johan kände sig ratad när han läste upp ett brev för professorn. Han skulle ha velat ropa att han kände det som om han själv har skrivit vartenda ord, men han bara teg.
När Johan hade sin första vernissage var fadern ändå där. Inget emellan dem blev egentligen utrett, inte klarlagt. Men de försonades på ett sätt ändå. Kärleken fanns där och den överbryggade de andra svårigheterna. Fadern valde den tavla som var mest spektakulär, chockerande en punkare med tuppkam. Varför gjorde han det? Var det en försonande gest? Var det, det närmsta han förmådde visa Johan, att han nu accepterade att han var udda? Accepterade honom som han är? Johan tog heller aldrig reda på det. Han slog omsorgsfullt in tavlan, som om han ville behandla sig själv varsamt. Efter professorns död fann han tavlan ännu inslagen.
På slutet innan fadern dog blev fadern medveten om sin hjälplöshet. Tvingades in i en känsla av förödmjukelse. Resignerat gick han in i ett tillstånd av att vara mer levande än död. Omgivningen ägde känslor av hat, sorg, förtvivlan. Dessa avlöste varann. Johan talade om att tiga av hänsyn till andra i det här fallet handlade det om hans far. Detta medan Maria kramade musten ur omgivningen för att själv överleva. På professorns yttersta ägde en försoning rum mellan Maria och fadern. Det var som att komma hem för ett ögonblick. Tyst friade han åter till henne trots att han nu var omgift. De tillhörde åter varandra. Två udda människor som fann tröst i varandra. Själv kände sig Johan misslyckad, han kom inte in på konstskolan det hade han trott, haft förhoppningar om. Hans drömmar slog inte in och han kände sig tvungen att acceptera ett liv utan drömmar.
Mitt samlade omdöme är att det är en ytterst läsvärd bok. Det är ett drama på hög nivå ändå beskriver Gardell ”bara” livet. Hur det kan te sig om man lever i livets utkant… Det är en bok som känns så angelägen att jag måste slå ett slag för den om så bara genom att läsa mina reflektioner. Jag kan nu förstå vår svensklärares ord när hon säger att Gardells ord är en stor tröst för många människor.
Upplagd av Ingelapingelahoppitopp kl. 19:56 0 kommentarer Länkar till det här inlägget
Maria
Gardell skildrar oerhört starkt vad bottenlös förtvivlan kan göra med en människa. Hur den egna världen skymmer (mor) Marias blick. Allting tycks outhärdligt när förnuft, verklighet och fantasi grusas. Det river, sliter, gör ont. Sorgen tar över, kapslar in och till slut upphör hennes tårar. Nycklar till hennes upplevelser är delvis hennes bakgrund. Och frestelsernas berg utspelar sig främst under de cirka 30-40 år som passerar mellan tiden med egna småbarn och tills hon är 70 år.
Gardell tydliggör att alla människor har ett eget val för sina beslut, men att omständigheter i bakgrunden och samspelet med andra påverkar hur man handlar. Maria överför bl.a. mer eller mindre omedvetet sina tvång på sina barn. Till en början försöker familjens olika personer Maria, professorn och barnen i ett samspel kompensera varandra och varandras svagheter. Men de är olika rustade med styrka och förmåga att klara av livet. Ödmjukheten och förståelsen finns där hos Maria hon har tagit på sig att ”bära sitt kors”. Ändå tänker jag hur omänskligt det är för en enda människa, hon klarar inte heller bära bördan, men hon är för svag att säga nej. Hon är för rädd för vad andra ska tycka. Efteråt ångrar hon sig bittert. I stället velar hon och får ångest för att hon inte kan besluta i frågor som i andras ögon kan verka banala.
Hon får inte heller svar på de frågor hon ställer exempelvis i biljettluckan på sidan 142. De talar förbi varandra. Ibland för ett ögonblick ser hon en väg ut ur ensamheten när hon är i serveringslokalen befinner sig mitt bland alla människor. Hon tar kontakt på sitt sätt, hoppet och glädjen tänds när hon upplever att någon lyssnar på henne. Men ungdomarna är inte intresserade av att fördjupa någon diskussion med henne. De är inte på samma plan, finner inte henne tillräckligt intressant. Kanske väcker hennes annorlunda beteende känslor av obehag. Jag kommer osökt att tänka på konstutställningen i Vanås slottspark ”Together and apart”. Maria tänker i första hand på andra, men visar det på sitt sätt. Ger inte det som andra vill ha av henne. Hon förmår inte se sin lille son när han desperat skrapar på skalet och bara vill ha sin mor hos sig. Hon är en kvinna som observerar, tänker på andra, men inte kan ta för sig själv, ta del av livet. Hon går runt som en Zombie och för ständiga samtal med sig själv. Samtal där hon egentligen är den ende lyssnaren.
Hon är stundtals mån om sitt utseende för att hon tänker att det är viktigt och att det är det enda sätt som hon kan dra sig utanför sitt skal. Hon tänker att hon gör saker för andra. Det är som om hon tänker att tanken räknas, inte handlingen.
__________
Kallifatides T. (2008). VÄNNER OCH ÄLSKARE. Finland; WS Bookwell
Så nu har jag läst ut den... Det är en stark skildring om hur hur livet och döden påverkar oss. Det är en bok om kärlek och relationer som i mitt tycke har allt, man skrattar och gråter om vartannat. Den är speciell i den meningen att Kallifatides skildrar livet och känslorna rakt upp och ner utan omsvep, men samtidigt med ömhet och värme, ofta med glimten i ögat.
Bokens huvudpersoner är främst Georg, Marja och Milan. Men även ett par andra som befinner sin i periferin, men ändå viktiga för handlingen hur livet tar form. Det är Marjas älskare och Georgs Fabia.
Georg beskriver sin kärlek till sin hustru Marja: ”Vi var blyga för varandra, mindre för våra kroppar och mer för våra själar. Marja var som en fjäril. Hon bredde ut sig i sin ensamhet, men så fort man nuddade vid henne eller om hon kom i beröring med något nytt och främmande vek hon ihop sig…Jag älskade hennes blyga väsen…hur jag skulle komma hem och överraska henne mitt i blomningen och då skulle jag få se det vackraste som fanns att se. Hennes nakna själ…när hon dog. Då såg jag hur hennes kärlek såg ut (s. 72).
I Marjas brev, som hon aldrig skickade iväg till sin hemlige älskare skrev hon;”…det egentliga valet stod inte mellan två män utan mellan två sätt att leva: med problem eller utan problem…kunde inte avstå vare sig min man eller dig, fast att jag visste att jag skulle bli tvungen att göra det (115).
Georg: ”…vred och vände på det, tittade länge på ett ord här och ett ord där i ett försök att förstå vad det var som inte stod där (118). Det var så en ny livsuppgift tog form, att lösa ett problem.
Georg drömmer om när Marja och han var unga och livet var en lek.
Han liknar orden vid moln, genom att vara "lätta, långt borta, lösa i kanterna". Och så undrar han vad begrepp som kärlek, trohet, otrohet, hämnd betyder.
"Jag vet inte vad jag ska göra… Milan kände honom och visste att fortsättningen skulle komma på samma sätt som när ett vattendrag plötsligt försvinner under marken för att dyka upp ett stycke bort (130)".
Han börjar sitt tal: ”Jag skulle vara en lycklig man om inte lögnen hade drabbat mig”. Fortsätter med hur alla börjar ljuga för varandra…Han uppmanar till att göra upp med allt detta…han ville leva sitt liv i sanningens friska luft…ingen rädsla, ingen skam, enbart sanningen. 134-135.
”Bara min plikt”...svarade kvinnan som rusade fram ur publiken och höll liv i Georg tills ambulansen kom. "Får man fråga vad du heter? Kanske vill han veta vad du heter, om han vaknar igen, sade Milan...Hon log ett kort leende...Han vet vad jag heter...gled...mellan människorna som om de inte existerade eller som om hon inte existerade...En skyddsängel i träskor... (137-138)
---
De båda vännerna diskuterar vad kärlek innebär. Är kärleken kanske bara inbillning? ... Eller så mycket mer ”...Tillit, samstämmighet, humor. En kärlek som inte skrattar tar alltid slut” (s.150)
Livet går vidare. Men samtidigt är man det liv man har levt.
Georg har plötsligt tur i spel: "Det var som om ett fönster hade öppnats i hans huvud. Han tittade och såg drag och kombinationer som han normalt missade. Berodde det på att han inte längre var rädd att förlora?” Att han insåg ”…vad som var viktigt och inte var det?" (190)
Så dyker, som jag uppfattat det, antydan till hans skyddsängel upp: ”Det börjar bli en vana att rädda ditt liv. Långsamt vände han sig mot henne, som när man eftertänksamt vänder blad i en bok som man inte riktigt har förstått” (197-198).
"Tystnaden smugit sig in i hans hjärna, orden ruvade oåtkomliga…En notarie hade han blivit… betrakta livet... Fanns det hopp? Fanns det en vind som skulle få hans slocknande eld att flamma upp på nytt? "(205)
Georg funderar över begreppet kärlek… på att vara nära, men inte för nära. Hur gör man då?
Georg och Fabia tar med varandra på saker de inte har provat förut. Ofta är det Fabia som står för den friska fläkten. Georg har aldrig ridit förr och de båda red till en plats: ”Det var lugnt, det var stilla… ”Titta där... och... titta här... och ...har du sett?”
På något vis blir han och hästen ett åtminstone i hans föreställningsvärld. "Det är inte säkert att hästar minns sin ungdom, men det gamla skrället gjorde det. Frustande kastade han sig efter stoet…betraktade stoet och letade efter något att äta" (s.298).
Som läsare upplever jag parallellen med hur Georg följde Fabia och hennes häst. Jag trakteras av hans vackra och slående liknelser ex. "insjön låg blank och orörlig som en padda".
Georg genom Kallifatides upptäcker att ord nu väcker längtan hos honom efter det ovanliga, efter det som var gammalt.
På sidan 325 reflekterar jag över följande strof: ”Det är kanske så att det inte är livet som formar de stora konstnärerna utan de stora konstnärerna som formar livet…”
Att leva med ett kanske över hjässan och ett till under fotsulorna (326)
Känslan av att allt blir så vackert när de har älskat. Men…”Med kärleken följer skräcken att förlora den. Det finns folk som avstår från den just för att aldrig förlora den. (327)
Kärleken kan också tvinga oss att leva i exil från oss själva. 330
Han funderar över milda och ödmjuka människor… att sitta i stillhet och tala med varandra.
Detta i kontrast till kamp för livet där man svär, gormar och stör.
Jag rekommenderar boken varmt!
Johan och "professorn"
Johan inviger sin sexualitet. Jag blir invigd i något som jag inte orkar, inte vill se. Det är alltför avslöjande, nakna beskrivningar som skildrar en verklighet långt ifrån accepterad men som ändå existerar. Dessutom kanske livsnödvändig för en del och samtidigt en väldigt farlig värld som vi medverkar till att driva ut dem till genom våra ”icke accepterande attityder”. Stoffet väcker viktiga tankar och starka dubbla känslor. Inviger läsaren i hur fel det är med förutfattade värderingar med ett antingen eller/och ytterlighetstänk. Rätt eller fel. Fel att döma.Johan får sin första egna bostad efter barndomshemmet. Han vågar inte gå ut med vem han är av rädsla för att inte få bo kvar.
Han känner befrielse över att få något eget. Det har varit alltför ansvarsfullt att vara barn. Han fick bli stark för att bära sin mor och för att försvara sig själv. Han beskriver hur det var som om känslor av skuld växte ur intet. Hur dubbelt det är att samtidigt inte vara riktigt accepterad, inte insläppt i gemenskapen och att inte själv heller acceptera sin situation. Det är som om professorn blir hängande i luften, utanför ett sammanhang. Till slut växer känslan till ett stort svart hål som omåttligt sväljer allt i sin närhet och till slut blir han kroppslig sjuk. Successivt slutar allt att fungera. Vad hjälper det då med världsliga ting?
Johan våndas över att åter ta kontakt för sveket. Hur stor var stoltheten och envisheten jämfört med kärleken? Vem skulle ta initiativet? När Johan så slutligen var den som räckte ut sin hand var han ärlig med hur han såg likheter mellan honom själv och fadern. Tog på sig sin del av ansvaret för att hans far inte skulle behöva tappa sitt ansikte. Inte ta på sig hela skulden. Det viktigaste för Johan var att det skulle bli bra, men professorn tog inte hans utsträckta hand. Johan kände sig ratad när han läste upp ett brev för professorn. Han skulle ha velat ropa att han kände det som om han själv har skrivit vartenda ord, men han bara teg.
När Johan hade sin första vernissage var fadern ändå där. Inget emellan dem blev egentligen utrett, inte klarlagt. Men de försonades på ett sätt ändå. Kärleken fanns där och den överbryggade de andra svårigheterna. Fadern valde den tavla som var mest spektakulär, chockerande en punkare med tuppkam. Varför gjorde han det? Var det en försonande gest? Var det, det närmsta han förmådde visa Johan, att han nu accepterade att han var udda? Accepterade honom som han är? Johan tog heller aldrig reda på det. Han slog omsorgsfullt in tavlan, som om han ville behandla sig själv varsamt. Efter professorns död fann han tavlan ännu inslagen.
På slutet innan fadern dog blev fadern medveten om sin hjälplöshet. Tvingades in i en känsla av förödmjukelse. Resignerat gick han in i ett tillstånd av att vara mer levande än död. Omgivningen ägde känslor av hat, sorg, förtvivlan. Dessa avlöste varann. Johan talade om att tiga av hänsyn till andra i det här fallet handlade det om hans far. Detta medan Maria kramade musten ur omgivningen för att själv överleva. På professorns yttersta ägde en försoning rum mellan Maria och fadern. Det var som att komma hem för ett ögonblick. Tyst friade han åter till henne trots att han nu var omgift. De tillhörde åter varandra. Två udda människor som fann tröst i varandra. Själv kände sig Johan misslyckad, han kom inte in på konstskolan det hade han trott, haft förhoppningar om. Hans drömmar slog inte in och han kände sig tvungen att acceptera ett liv utan drömmar.
Mitt samlade omdöme är att det är en ytterst läsvärd bok. Det är ett drama på hög nivå ändå beskriver Gardell ”bara” livet. Hur det kan te sig om man lever i livets utkant… Det är en bok som känns så angelägen att jag måste slå ett slag för den om så bara genom att läsa mina reflektioner. Jag kan nu förstå vår svensklärares ord när hon säger att Gardells ord är en stor tröst för många människor.
Upplagd av Ingelapingelahoppitopp kl. 19:56 0 kommentarer Länkar till det här inlägget
Maria
Gardell skildrar oerhört starkt vad bottenlös förtvivlan kan göra med en människa. Hur den egna världen skymmer (mor) Marias blick. Allting tycks outhärdligt när förnuft, verklighet och fantasi grusas. Det river, sliter, gör ont. Sorgen tar över, kapslar in och till slut upphör hennes tårar. Nycklar till hennes upplevelser är delvis hennes bakgrund. Och frestelsernas berg utspelar sig främst under de cirka 30-40 år som passerar mellan tiden med egna småbarn och tills hon är 70 år.
Gardell tydliggör att alla människor har ett eget val för sina beslut, men att omständigheter i bakgrunden och samspelet med andra påverkar hur man handlar. Maria överför bl.a. mer eller mindre omedvetet sina tvång på sina barn. Till en början försöker familjens olika personer Maria, professorn och barnen i ett samspel kompensera varandra och varandras svagheter. Men de är olika rustade med styrka och förmåga att klara av livet. Ödmjukheten och förståelsen finns där hos Maria hon har tagit på sig att ”bära sitt kors”. Ändå tänker jag hur omänskligt det är för en enda människa, hon klarar inte heller bära bördan, men hon är för svag att säga nej. Hon är för rädd för vad andra ska tycka. Efteråt ångrar hon sig bittert. I stället velar hon och får ångest för att hon inte kan besluta i frågor som i andras ögon kan verka banala.
Hon får inte heller svar på de frågor hon ställer exempelvis i biljettluckan på sidan 142. De talar förbi varandra. Ibland för ett ögonblick ser hon en väg ut ur ensamheten när hon är i serveringslokalen befinner sig mitt bland alla människor. Hon tar kontakt på sitt sätt, hoppet och glädjen tänds när hon upplever att någon lyssnar på henne. Men ungdomarna är inte intresserade av att fördjupa någon diskussion med henne. De är inte på samma plan, finner inte henne tillräckligt intressant. Kanske väcker hennes annorlunda beteende känslor av obehag. Jag kommer osökt att tänka på konstutställningen i Vanås slottspark ”Together and apart”. Maria tänker i första hand på andra, men visar det på sitt sätt. Ger inte det som andra vill ha av henne. Hon förmår inte se sin lille son när han desperat skrapar på skalet och bara vill ha sin mor hos sig. Hon är en kvinna som observerar, tänker på andra, men inte kan ta för sig själv, ta del av livet. Hon går runt som en Zombie och för ständiga samtal med sig själv. Samtal där hon egentligen är den ende lyssnaren.
Hon är stundtals mån om sitt utseende för att hon tänker att det är viktigt och att det är det enda sätt som hon kan dra sig utanför sitt skal. Hon tänker att hon gör saker för andra. Det är som om hon tänker att tanken räknas, inte handlingen.
__________
Kallifatides T. (2008). VÄNNER OCH ÄLSKARE. Finland; WS Bookwell
Så nu har jag läst ut den... Det är en stark skildring om hur hur livet och döden påverkar oss. Det är en bok om kärlek och relationer som i mitt tycke har allt, man skrattar och gråter om vartannat. Den är speciell i den meningen att Kallifatides skildrar livet och känslorna rakt upp och ner utan omsvep, men samtidigt med ömhet och värme, ofta med glimten i ögat.
Bokens huvudpersoner är främst Georg, Marja och Milan. Men även ett par andra som befinner sin i periferin, men ändå viktiga för handlingen hur livet tar form. Det är Marjas älskare och Georgs Fabia.
Georg beskriver sin kärlek till sin hustru Marja: ”Vi var blyga för varandra, mindre för våra kroppar och mer för våra själar. Marja var som en fjäril. Hon bredde ut sig i sin ensamhet, men så fort man nuddade vid henne eller om hon kom i beröring med något nytt och främmande vek hon ihop sig…Jag älskade hennes blyga väsen…hur jag skulle komma hem och överraska henne mitt i blomningen och då skulle jag få se det vackraste som fanns att se. Hennes nakna själ…när hon dog. Då såg jag hur hennes kärlek såg ut (s. 72).
I Marjas brev, som hon aldrig skickade iväg till sin hemlige älskare skrev hon;”…det egentliga valet stod inte mellan två män utan mellan två sätt att leva: med problem eller utan problem…kunde inte avstå vare sig min man eller dig, fast att jag visste att jag skulle bli tvungen att göra det (115).
Georg: ”…vred och vände på det, tittade länge på ett ord här och ett ord där i ett försök att förstå vad det var som inte stod där (118). Det var så en ny livsuppgift tog form, att lösa ett problem.
Georg drömmer om när Marja och han var unga och livet var en lek.
Han liknar orden vid moln, genom att vara "lätta, långt borta, lösa i kanterna". Och så undrar han vad begrepp som kärlek, trohet, otrohet, hämnd betyder.
"Jag vet inte vad jag ska göra… Milan kände honom och visste att fortsättningen skulle komma på samma sätt som när ett vattendrag plötsligt försvinner under marken för att dyka upp ett stycke bort (130)".
Han börjar sitt tal: ”Jag skulle vara en lycklig man om inte lögnen hade drabbat mig”. Fortsätter med hur alla börjar ljuga för varandra…Han uppmanar till att göra upp med allt detta…han ville leva sitt liv i sanningens friska luft…ingen rädsla, ingen skam, enbart sanningen. 134-135.
”Bara min plikt”...svarade kvinnan som rusade fram ur publiken och höll liv i Georg tills ambulansen kom. "Får man fråga vad du heter? Kanske vill han veta vad du heter, om han vaknar igen, sade Milan...Hon log ett kort leende...Han vet vad jag heter...gled...mellan människorna som om de inte existerade eller som om hon inte existerade...En skyddsängel i träskor... (137-138)
---
De båda vännerna diskuterar vad kärlek innebär. Är kärleken kanske bara inbillning? ... Eller så mycket mer ”...Tillit, samstämmighet, humor. En kärlek som inte skrattar tar alltid slut” (s.150)
Livet går vidare. Men samtidigt är man det liv man har levt.
Georg har plötsligt tur i spel: "Det var som om ett fönster hade öppnats i hans huvud. Han tittade och såg drag och kombinationer som han normalt missade. Berodde det på att han inte längre var rädd att förlora?” Att han insåg ”…vad som var viktigt och inte var det?" (190)
Så dyker, som jag uppfattat det, antydan till hans skyddsängel upp: ”Det börjar bli en vana att rädda ditt liv. Långsamt vände han sig mot henne, som när man eftertänksamt vänder blad i en bok som man inte riktigt har förstått” (197-198).
"Tystnaden smugit sig in i hans hjärna, orden ruvade oåtkomliga…En notarie hade han blivit… betrakta livet... Fanns det hopp? Fanns det en vind som skulle få hans slocknande eld att flamma upp på nytt? "(205)
Georg funderar över begreppet kärlek… på att vara nära, men inte för nära. Hur gör man då?
Georg och Fabia tar med varandra på saker de inte har provat förut. Ofta är det Fabia som står för den friska fläkten. Georg har aldrig ridit förr och de båda red till en plats: ”Det var lugnt, det var stilla… ”Titta där... och... titta här... och ...har du sett?”
På något vis blir han och hästen ett åtminstone i hans föreställningsvärld. "Det är inte säkert att hästar minns sin ungdom, men det gamla skrället gjorde det. Frustande kastade han sig efter stoet…betraktade stoet och letade efter något att äta" (s.298).
Som läsare upplever jag parallellen med hur Georg följde Fabia och hennes häst. Jag trakteras av hans vackra och slående liknelser ex. "insjön låg blank och orörlig som en padda".
Georg genom Kallifatides upptäcker att ord nu väcker längtan hos honom efter det ovanliga, efter det som var gammalt.
På sidan 325 reflekterar jag över följande strof: ”Det är kanske så att det inte är livet som formar de stora konstnärerna utan de stora konstnärerna som formar livet…”
Att leva med ett kanske över hjässan och ett till under fotsulorna (326)
Känslan av att allt blir så vackert när de har älskat. Men…”Med kärleken följer skräcken att förlora den. Det finns folk som avstår från den just för att aldrig förlora den. (327)
Kärleken kan också tvinga oss att leva i exil från oss själva. 330
Han funderar över milda och ödmjuka människor… att sitta i stillhet och tala med varandra.
Detta i kontrast till kamp för livet där man svär, gormar och stör.
Jag rekommenderar boken varmt!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
