Gunilla Brattberg ENASTÅENDE

ISBN 91-972955-8-21999

Klart läsvärd. Något tyngre. Brattberg är läkare beskriver den kamp som det innebär att inte få någon förklaring till sina svårigheter. Hjälpinsatser har dålig samordning och det saknas en röd tråd. Det gäller samtliga instanser skola, habilitering, arbete,psyk.

Hennes tillvaro växlar mellan att känna sig uppgiven och att kämpa i motvind. Författaren ger en bild av att inte allt är som det ska. Hennes tillvaro är tung hon känner vanmakt av att det går år utan någon förklaring till sina svårigheter. De hjälpinsatser hon möter när och om de ges får ingen genomslagskraft genom att det saknas en röd tråd. De är sporadiska, är utan uppföljning och framförallt sker de utan samråd med henne själv. Hon kämpar i motvind, gör egna påtryckningar, upplevs jobbig och obekväm för omgivningen som känner sig otillräcklig och har nog med sitt. Maktlösheten hos den ”professionella” sjukvården står klar. Man förmår inte och har inte heller viljan att hjälpa Brattberg att försöka komma tillrätta med problemen så att tillvaron blir dräglig hon kan gå vidare. Istället slår man ifrån sig. De begriper nog att felet ligger hos henne. Även hennes arbetsgivare står maktlösa och gör inget för att underlätta hennes arbetssituation.

Det blir upp till henne själv. Hon försöker göra sina egna lösningar, hon handlar på det sätt som hon har kännedom om. Hon är kompetent och kreativ. När hon har möjlighet och ges tillfälle att ge uttryck för sina styrkor får alla glädje av det. Men hon har svårt att anpassa sig till de snäva ramar som ges på de arbetsplatser hon möter. Därför borde vi arbetsanpassa efter individer, främst genom ett bemötande präglat av medmänsklighet värme, gemensamma/samlade insatser, uppföljning för det är ett samhälle där alla tillåts fungera och har ett trivsammare klimat. Ett samhälle där alla mår bättre. Detta vore därför ett eftersträvansvärt utvecklingsområde. Där man samarbetar med tydliggöra den röda tråden för individen i stället för att inte var och en ser medmänniskan som ett hot och till sitt revir.

Det blir tydligt hur viktigt det är att i arbeten där man ger mycket av sig själv är det än viktigare med egen påfyllning. Det är här som Gunilla är svältfödd. Jag slås av hur medveten hon är om hur hon fungerar och vad som är bra för henne och därför tvingas in i rollen som: ”själv är bäste dräng”. Hon griper i halmstråt för att uppleva kvalitet i livet få utlopp för sin kreativitet och kompetens, när så resten saknas är hon inne i den onda cirkeln.